onsdag, augusti 17

Fem år av saknad

Idag är det fem år sedan älskade mamma "lämnade"
oss alla som älskar henne något enormt.
Fem år av oerhörd saknad...
Sorgen gör inte lika ont längre,
men saknaden växer sig bara starkare efter något som jag vet
att jag aldrig kommer få tillbaka hur mycket jag än önskar.


Denna dikten är så mycket mamma, jättefin och bra.
Den fanns med i bak på minnespappret.

Döden är ingenting alls, 
jag har bara fortsatt till nästa rum.
Jag är jag, och du är du
och vi skall förbli vad vi
alltid har varit för varandra.
Kalla mig för mitt vanliga namn,
tala till mig sådär som
du alltid har gjort.
Förställ inte rösten, 
inga påtvingade miner 
av högtidlighet och sorg.
Sluta inte skratta åt 
våra gemensamma små skämt, 
skratta som vi alltid gjort.
Le och tänkt på mig,
önska något -
en önskning för min skull.

Låt alltid mitt namn finnas 
med er där hemma,
uttala det som om inget hänt,
sorglöst, utan spår av skuggor.
Livet går vidare med
samma innerbörd som tidigare.
Det går vidare.
Livet är en obruten kedja.
Att jag försvunnit utom synhåll
innebär inte att jag 
försvunnit ur era sinnen.
Jag väntar på er,
under ett intervall,
någonstans väldigt nära...
Allt är väl.


Du fattas mig mamma, men du finns alltid med mig, 
nära, i mitt hjärta 


- Förinställt inlägg



8 kommentarer:

Anonym sa...

Dikten är så fin!
Tänker på dig gumman <3
Kram

Lotten Broberg Rundqvist sa...

:-(

Kram på dig!

annika sa...

Tänker på er. Redan fem år sedan Carina gick bort.Många kramar från mej.

mallan sa...

Så Vackert!! Kraamar om

zandra sa...

vilken fin dikt!! STOR KRAAM <3

Sandra sa...

Annika:
Ja redan fem år...
Stor kram

Mallan:
<3

hemma hos Elinor sa...

Vilken fin dikt..

kram

Anki sa...

<3